En inblick i mitt liv

Att inte känna till sina rötter

I hela mitt liv har jag nu funderat över mitt ursprung och hur mycket man än tänker på det så kommer jag aldrig få reda på nåt. Hittades på gatan i Indiens Bombay som liten bebis, det var en social arbetare som hittade mig och tog med mig till barnhemmet. Jag hade inte med mig någonting, varken namn eller födelsenummer därför var det barnhemmet som fick döpa mig till nåt och sätta ett födelsenummer. På barnhemmet bodde jag fram tills jag var 3 år och 4 mån då jag snällt fick följa med i ett flygplan för att åka till Landvetter och träffa mina nya föräldrar. Tänk att vara så liten och haft sin trygghet på barnhemmet och helt plötsligt hamnar man i ett helt annat land med ett helt annat språk och helt nya människor. Tänk om jag skulle sätta min dotter som nu är snart 4 år på ett flygplan och åka till ett annat land där hon helt plöstligt skulle få bo med människor som hon inte kände och inte pratade samma språk som hon!

Hur bra man än har haft det med sina ”nya” föräldrar så kommer man inte ifrån att man funderar över sitt ursprung. Jag tänker på det mycket mer nu när jag har dottern, nu ser jag verkligen alla hennes förmågor som hon har nu och som jag säkert också hade strax innan jag lämnade barnhemmet. När man ser på bilder på de första dagarna då jag kommit till mina föräldrar ser jag inte glad ut, ser jätte butter ut. Men det var väl inte konstigt om jag var det, måste ju ha varit fruktansvärt förvirrad?

Det enda blodsband jag har är dottern och det är jag så himla glad över, förut hade jag ingen som jag kunde jämföra mig med. Men såklart undrar jag mycket över mina biologiska föräldrar och eventuella syskon, hur ser dom ut? Vilka är dom? Om man bara hade en bild av dom så skulle det räcka, men jag har ju inte ens det!
Min födelsedag är inte min riktiga födelsedag, det är bara en dag som barnhemmet har satt, det känns också knepigt när man tänker på det.

När man inte känner till något utav det här, hur ska man då kunna gå vidare i sitt liv? Det är nåt som man alltid kommer att leva med, även om man vissa dagar och stunder tycker att det inte är något som är så viktigt att veta så kommer det ändå ikapp en nästa dag. Trots att jag har haft en bra uppväxt med mina älskade föräldrar och syskon, lever ett bra liv nu med man och dotter så är det nåt som saknas från mitt hjärta. En del av mitt hjärta är trasigt som jag vill fixa, lappa ihop. Men det går inte och kommer ALDRIG att gå!