En snudd av Social Fobi?

05 juni 2008 kl. 11:28 | Publicerat i Värk, känsligt | 5 kommentarer
Etiketter: , , , , , , , , , ,

Jag har så länge jag levt varit en ganska tystlåten och lugn tjej. Jag kunde ses som lite sådär småblyg när jag var yngre. Hade jättesvårt för att stå och redovisa för klassen när jag gick i skolan. Ville inte räcka upp handen för att svara på frågor. Ganska vanligt tror jag att vissa är sådana utan att det är någon konstigt med det.

Men sedan har detta fortsatt, fick ont i magen så fort jag skulle till doktorn, ringa till någon jag inte känner eller gå på jobbintervju. Det är klart att alla kanske känner sig smånervösa inför såna här saker, men jag kände mig mer än bara nervös. Kunde sitta en hel dag med telefonen för att metalt träna in när jag skulle ringa till Telia tex.

När jag fick fibrovärken blev det ännu värre. Jätteorolig för att prata med diverse myndigheter, av rädsla för att säga något fel, göra bort mig, bli missförstådd eller få elaka kommentarer. Sedan när jag dessutom fick depression och ångest började jag känna att det blev jobbigt att vara i stora folksamlingar. Ville inte att folk skulle fråga hur jag mådde eftersom jag inte hade någon lust att förklara mitt välmående. Detta sitter i än idag. Går hellre omvägar när jag ser någon bekant för att slippa prata med denna.

På jobbet tycker jag det är jättejobbigt att sitta i fikarummet, det trycker i bröstet och får svettningar. Vill inte att folk ska se mig, men ändå vill jag det. Men jag vill inte ha någon som helst uppmärksamhet, tänk om jag säger något fel? Eller tänk om folk inte förstår mig när jag pratar? Helst av allt vill jag bara försvinna därifrån.

Är jag hos svärföräldrarna där det nästan allltid kommer folk och går är jag nervös för att det ska komma någon dit, vill inte det, vill inte träffa folk. Jag vill välja vilka jag vill träffa. Därför känns det jobbigt att åka dit och vara där en längre stund. Känner mig jättedum för att jag känner såhär. Men känslorna bara kommer och jag kan inte rå för det. Det trycker över bröstet, darrrningar, skakningar, hjärtklappning, ökad värk och noll koncentration.

Min psykolog säger att jag har symtom på Social Fobi och att vi måste behandla detta redan nu så att det inte blir ännu värre. Skit.

Vad är Social Fobi?
Den som lider av social fobi har en oproportionerlig rädsla för att dra på sig uppmärksamhet, bli bedömd och avvisad i olika sociala situationer. Man kan vara rädd för att man ska bete sig avikande vid exempelvis måltider, fester, sammankomster och arbetspauser. Man är rädd att man ska rodna, stamma, darra eller på något annat sätt göra bort sig. Svårighet att se andra människor i ögonen tillhör också fobin.

På grund av att den som lider av social fobi har svårt att se folk i ögonen, inte säger så mycket, inte deltar i sammankomster kan denne bli betraktad som arrogant, otrevlig och ointresserad av sin omgivning.

Den sociala fobin kan vara generaliserad, då rädslan finns i de flesta sociala situationer eller mer specifik då rädslan bara uppkommer i en eller ett fåtal sociala situationer

De vanligaste situationerna är:

  • Tala inför publik
  • Prata i telefon
  • Bli iakttagen när man gör något
  • Äta bland andra människor
  • Skriva bland andra människor
  • Skriva prov, tentor
  • Kontakter med motsatta könet

När man utsätter sig eller förväntar sig att utsätta sig för de fruktade situationerna är det vanligt med psykosomatiska symptom förutom ångesten som:

  • Hjärtklappning
  • Skakningar, darrningar
  • Svettningar
  • Muskelspänning
  • Muntorrhet
  • Yrsel
  • Huvudvärk
  • Andnöd
  • Tryck över bröstet

Det finns också socialfobiker som inte upplever dessa psykosomatiska symptom, men som istället upplever stark självmedvetenhet, rädsla och fruktan. För att slippa rädslan undviker man den skrämmande situationen. Detta kan i en del fall leda till en i det närmaste total social isolering.

Social fobi förekommer ofta tillsammans med låg självkänsla och en rädsla för kritik. Depression är också vanligt tillsammans med social fobi.

Man kan också drabbas av en fixering vid sitt utseende. Att man är ful och att man inte duger som man är. Det finns olika siffror på hur vanlig social fobi är. Det varierar från 2-4% till 13-16%. Den lägre siffran gäller förmodligen för den generaliserade formen och den högre för den mer specifika.

Källa: http://web.telia.com/~u50103696/socialfobi.htm

Annonser

5 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Mycket intressant att läsa. När jag blev sjukskriven trodde man att jag led av detta men har aldrig varit blyg och rädd i sociala situationer – tvärtom. Men.. man trodde det och behandlade mig därefter ser jag nu när jag läser detta. Kom på det nu när jag läser eftersom jag fått underliga frågor av läkare och inte vetat varför de ställer sådana frågor då jag aldrig känt igen mig. Men ju mer de bahandlat mig som ett offer ju mer upplever jag att jag börjar likna de de väntar sig av mig och nu stämmer plötsligt flera av symptomen in. Lärorikt då jag aldrig förstått mig på människor med dessa rädslor.

    Tycker det är intressant att upptäcka att de inte har något med en själv att göra utan ät en kraft som tar en i besittning om man inte snabbt styr över det själv. Som om en yttre kraft vill lura en att man är någon man inte är.

    Vet inte hur du upplevt det men om du haft det så här länge så kanske det tyvärr har påverkat din identitet så att du tror dig ha en karaktär du inte egentligen har. Själv brukar jag tala om i förväg bland folk att ”nu kommer min kropp att reagera så här märkligt och fråga mig inte varför men vänta bara en minut så är det över” och då blir de inte så rädda och man blir inte lika avvisad som konstig. Faktiskt så har rädslan minskat drastiskt då jag pekat på den som något utanför mig själv som man gemensamt med andra kan beskåda och mota bort tillsammmans. ”Någon” vill ju uppenbarligen förstöra ens relationer med denna skrämselhot.

    Däremot fungerar den taktiken inte på vårdpersonal för de fokuserar oerhört mycket på symptomen och mindre på mig som ansvarig person. Och därför fruktar jag mest för att få dessa utbrott med hjälparmänniskor. De verkar få sin energi av att uppmärksamma och leta efter det som är spektakulärt.

  2. Du kan få öva på mig nån dag =)
    Hoppas du mår bättre snart!!!
    Kram

  3. Usch vad jobbigt. Jag har inte alls som du men kan i perioder när jag mår väldigt dåfå mcyket ångest mm. och dra mig undan folkmassor för jag blir stressad av det. Tycker bara det är jobbigt så jag förstår dig. Tycker du är så stark och duktig ska du veta. Har läst ikapp lite nu. Du har en underbar man och dotter och det ska du klappa dig själv på axeln för!! Kram

  4. Eva-Marie: Tack för att du delar med dig av dig själv. Känns skönt att veta att man inte är ensam. Kanske är det bra att tala om för omgivningen hur man kan reagera så att det vet om det innan? Lätt att göra för dom närmaste i alla fall.

  5. Marie: Hihihi…jag kanske ska göra det 🙂 Kram

    Issevisse: Tack för dina vänliga ord! Kram


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: