En inblick i mitt liv

Jag vet att jag inte är ensam om att fått missfall, det är så mycket vanligare än man tror. Men det pratas inte om det. När jag och mannen väntade vårt första barn var jag såklart lite orolig för missfall, jag hade kanske hört om någon enstaka i min bekantskrets som hade drabbats. Men jag trodde inte att det skulle hända mig/oss. När jag närmade mig v.12, den magiska siffran. (det är ju då risken för missfall minskar avsevärt) så pustade man ut lite, för nu skulle det ju inte hända något. Jag mådde hur bra som helst, inget illamående eller några andra krämpor så. Men jag hade inte gått så många dagar över v.12 när man plötsligt började blöda. Allt hade ju gått så bra hittils, varför var det tvunget att hända nu för och desstutom dagen efter svägerskans son föddes och någon vecka innan jul? Vi åkte in till akuten där det konstaterades ett missfall. All glädje liksom bara vände sådär till sorg och ilska på samma gång. Jag blev skrapad 2 dagar efter och det gick bra, nu var man tvungen att försöka komma på fötter igen. Men det var svårt, eftersom det hände så mycket runt omkring en. Svägerskans son, vi hade beställt en bil som vi skulle hämta många mil härifrån, vi skulle flytta månaden efter också var det ju jul. Inte tid att sörja här inte…

På juldags morgon vaknade jag av hög feber, kom ihåg att jag hade läst på ett papper som jag hade fått från sjukhuset att om jag fick feber efter skrapningen skulle jag åka in. Så det var bara att packa sig in i bilen och åka till akuten igen. Sitta där i flera timmar med hög feber och värk i kroppen. Där konstaterades det att jag hade fått livmoderinflammation, jag var tvungen att bli inlagd så de kunde hålla koll så det inte spred sig till äggstockarna. Jag fick antibiotika i både dropp och tablettform. Första natten på sjukhuset bröt jag ihop, det var som all luft gick ur mig och jag låg och grät som en liten barnunge. Kände mig fruktansvärt ensam och värdelös, men jag tror att jag behövde gråta eftersom jag inte hade gjort det innan.
Jag låg på sjukhuset i 2 nätter, sedan gick febern ner så då fick jag åka hem igen. Hem till vardagen…

Så var det här med mensen, läkarna sa att mensen skulle komma igång efter ca 4 veckor. Men kan även dröja upp till 6-8 veckor. 3 månader efter skrapningen hade mensen fortfarande inte kommit och jag hade fruktansvärda smärtor i magen, som en blandning av mensvärk och kolik smärtor. Jag fick komma till gyn där de såg att jag hade massa omogna äggblåsor runt äggstockarna, men ingen som ville mogna och släppa (jag tror att det är PCO om man har det så, rätta mig om jag har fel) Därför fick jag hormontabletter jag skulle ta för att sätta igång menstruationen. Jag skulle ta dom i 3 månader och redan efter första kuren kom mensen. Under de här månaderna kom mensen som den skulle, men hur skulle det bli sedan när jag slutade med tabletterna? Redan efter någon månad efter att jag slutade med tabletterna så fick jag min första ägglossning på nästan 1 år och blev då gravid igen!

Den graviditeten fick jag komma och göra ett vul i v.7+0 och då såg man en liten räka med ett pickande hjärta,  graviditeten gick bra trots att jag mådde väldigt illa, inte hade matlust på hela tiden, fick graviditetsdiabetes och mycket mer värk i kroppen. Men bebisen mådde bra i alla fall och det var huvudsaken, ut sedan kom det en liten söt tjej på 3220 g och 49 kort.

När jag äntligen mådde bra av min depression och ångest så kände jag att jag ville ha en bebis igen, ge dottern en lillebror eller lillasyster. Mensen var sådär, lite oregelbunden som den nästan alltid är. Men på andra försöket redan så blev jag gravid! Så fort man hade det där plusset i handen så kom oron för ett nytt missfall, men det gick ju bra förra gången ju. Jag ringde nästan direkt för att få en tid för ett vul. Kände att jag bara var tvungen att stilla min oro. Vi fick en tid när jag var i v.6+2, lite tidigare än med dottern. Men när vi är där så hittar läkaren inget foster, bara en hinnsäck. Kanske hon såg något som kunde vara fostret, men det var så litet så litet så hon var väldigt osäker. Ena stunden säger hon att det är tidigt att kunna se något och sedan säger hon att man borde se någonting i alla fall, ja så vad skulle man tro på? Vi fick en ny tid 2 veckor senare. Under den här tiden funderade man så mycket så jag trodde skallen skulle spricka till slut, jag läste massor på nätet och försökte finna lite hopp om att det skulle se bra ut nästa gång vi kom. Men innerst inne kände jag att det inte stog rätt till, jag kände mig dessutom inte så värst gravid. Inget illamående som med dottern utan precis så där som jag kände vid första graviditeten då det slutade i missfall. När vi äntligen kom till kvinnokliniken igen för ett vul så såg det precis ut som vid första vulet. Endast en hinnsäck och inget foster, då skulle det synas ett foster eftersom jag då var i v.8+2. Men läkaren var ändå osäker och sa att vi skulle avvakta en vecka. När vi kom  hem så kändes allt bara så jobbigt. Ville bara lägga mig ner och gråta! Dagen efter gråt jag bara och kände att jag absolut inte orkade vänta en hel vecka. Jag visste ju redan att det var missfall, varför skulle jag behöva vänta för? Därför ringde jag till kvinnokliniken och sa att jag vill komma dit. Blev inbokad dagen efter redan och de sa att jag skulle vara fastande ifall det skulle bli en skrapning. När vi kom dit dagen efter så var det en annan läkare den här gången, han sa direkt att det inte såg bra ut och att det var ett missfall så han bokade in en skrapning samma dag. Kändes så skönt att få det gjort!

Skrapningen gick bra och jag fick åka hem några timmar senare. Nu var jag rädd att det skulle bli samma sak som förra gången med livmoderinflammation och att mensen inte kommer igång. Det första slapp jag som tur var, men inte det andra. Jag testade positivt med grav test i ca 8 veckor efter, då äntligen gick grav hormonerna ur kroppen. Började testa med ägglossningstester sedan som visade att jag hade ägglossning, men dessvärre så kom aldrig mensen och gravid var jag inte heller. Dessutom så började jag få de där fruktansvärda smärtorna tillbaka som jag hade då sist också. Fick hormontabletter av läkaren igen för att sätta igång mensen, men den här gången kom inte mensen. Vänta 2 månader sa läkaren. Ja hejsan hoppsan, det var inte det lättaste att göra med de här smärtorna. Åkte in akut och hamnade då på kvinnokliniken där de kollade mig, för trångt i livmoderhalsen och kanske sammanväxningar blev domen då, mensen hade ingen fri passage att ta sig genom. Därav orsaken till att jag hade ägglossning men ingen mens och dessutom smärtor. De försökte öppna upp lite och det var inte det skönaste jag har varit med om direkt! Åter igen vänta 2 månader…
Men efter 1 månad med samma hemska smärtor orkade jag inte vänta längre, ringde till kvinnokliniken och fick komma dit. På vul såg de vätska i livmodern och därför bedömdes det att det blir operation där de kan tänja ut livmoderhalsen och ta bort sammanväxningar som ligger i vägen.

Så där är jag alltså nu, det har gått 5 månader sedan sista skrapningen. Jag har fått en tid för operation den 13 april. Vet inte hur framtiden ser ut, hoppas att allt ska fungera normalt sedan och att man blir gravid igen. Men jag måste säga att jag verkligen är så orolig att bli gravid igen, orolig för att det ska bli missfall igen och allt det här jobbiga som blir med mensen efteråt!

Tack för att ni orkade läsa ända hit!