10 månader

30 januari 2010 kl. 13:33 | Postat i Sonen Vilmer | 4 kommentarer

Hurra för lilleman idag som blir 10 månader. Usch och fy vad tiden går fort, snart blir han 1 år ”långluggen” :-) En liten parvel som hellre bökar mer än sitter still en sekund. Trots sin nyfikenhet och myror i brallorna så varken kryper han, reser sig upp eller går. Han kör med tågångstilen vilket gör att han blir vingelbyx, men han tycker det är lika roligt för det. Här ska det minsann inte stressas fram något! :-D Två små tänder i nederkäken har tittat fram, kan klappa händerna, vinka och leka tittut (gömmer sig bakom sina egna händer, tittar fram och säger ”Däää”). Älskar att vara med storasyster och hennes kompisar. Blir lite blyg ibland när andra pratar med honom, lägger då huvudet på sned och lutar sig mot den som han sitter hos då. Pussas när man frågar om puss, skrynklar ihop ansiktet ibland, skrattar högt när andra skrattar (han vill vara med och skratta han också). Ja ett litet busfrö har vi att härhemma!

Långluggen

Tröttisen...

Leker tittut :-)

Spårlöst

26 januari 2010 kl. 10:46 | Postat i Värk, känsligt | 2 kommentarer
Etiketter , , , , ,

Satt och kollade på programmet Spårlöst igår precis som jag brukar göra på måndagar. Ibland när jag tittar på programmet kommer det en våg av känslor och tankar som man inte riktigt vet hur man ska hantera. Skrev för några år sedan ett inlägg här, som är skrivet direkt från hjärtat och det är precis så jag känner. Men gårdagens program fick ändå mig att tänka på en annan sak. Jag har hela tiden bara tänkt på mig själv, har aldrig funderat närmare på hur mina biologiska föräldrar känner/kände. Sitter dom någonstans , om de nu lever, på jordklotet och längtar efter sin dotter? Undrar vart jag finns? Hur jag mår? Mamman från programmet sa att det var det värsta hon hade gjort, lämna sina söner på barnhemmet. Hennes hjärta brast så fort hon gick därifrån. Det måste vara fruktansvärt att behöva lämna ifrån sig sitt eget barn sådär!

Vill så gärna söka och försöka hitta någonting om det biologiska, samtidigt känner jag att jag inte klarar det. Inte själv och ta hjälp av ett tv-program som Spårlöst vill jag inte. Har inte direkt psyke att försöka heller tror jag, då behöver jag isåfall verkligen någon som stöd som kan hjälpa mig från början till slut och finnas där hela tiden när det blir jobbigt!

Inlägget som jag skrev 5 mars 2007:

Att inte känna till sina rötter

I hela mitt liv har jag nu funderat över mitt ursprung och hur mycket man än tänker på det så kommer jag aldrig få reda på nåt. Hittades på gatan i Indiens Bombay som liten bebis, det var en social arbetare som hittade mig och tog med mig till barnhemmet. Jag hade inte med mig någonting, varken namn eller födelsenummer därför var det barnhemmet som fick döpa mig till nåt och sätta ett födelsenummer. På barnhemmet bodde jag fram tills jag var 3 år och 4 mån då jag snällt fick följa med i ett flygplan för att åka till Landvetter och träffa mina nya föräldrar. Tänk att vara så liten och haft sin trygghet på barnhemmet och helt plötsligt hamnar man i ett helt annat land med ett helt annat språk och helt nya människor. Tänk om jag skulle sätta min dotter som nu är snart 4 år på ett flygplan och åka till ett annat land där hon helt plöstligt skulle få bo med människor som hon inte kände och inte pratade samma språk som hon!

Hur bra man än har haft det med sina ”nya” föräldrar så kommer man inte ifrån att man funderar över sitt ursprung. Jag tänker på det mycket mer nu när jag har dottern, nu ser jag verkligen alla hennes förmågor som hon har nu och som jag säkert också hade strax innan jag lämnade barnhemmet. När man ser på bilder på de första dagarna då jag kommit till mina föräldrar ser jag inte glad ut, ser jätte butter ut. Men det var väl inte konstigt om jag var det, måste ju ha varit fruktansvärt förvirrad?

Det enda blodsband jag har är dottern och det är jag så himla glad över, förut hade jag ingen som jag kunde jämföra mig med. Men såklart undrar jag mycket över mina biologiska föräldrar och eventuella syskon, hur ser dom ut? Vilka är dom? Om man bara hade en bild av dom så skulle det räcka, men jag har ju inte ens det!
Min födelsedag är inte min riktiga födelsedag, det är bara en dag som barnhemmet har satt, det känns också knepigt när man tänker på det.

När man inte känner till något utav det här, hur ska man då kunna gå vidare i sitt liv? Det är nåt som man alltid kommer att leva med, även om man vissa dagar och stunder tycker att det inte är något som är så viktigt att veta så kommer det ändå ikapp en nästa dag. Trots att jag har haft en bra uppväxt med mina älskade föräldrar och syskon, lever ett bra liv nu med man och dotter så är det nåt som saknas från mitt hjärta. En del av mitt hjärta är trasigt som jag vill fixa, lappa ihop. Men det går inte och kommer ALDRIG att gå!

På barnhemmet

Bråkiga barn

22 januari 2010 kl. 09:18 | Postat i Dottern Filippa | 4 kommentarer
Etiketter , , , ,

Uuuu, vad irriterad man kan bli ibland på andras barn. Lite dåligt samvete får man ju när man känner lite ilska. Det finns lugna barn och försiktiga barn, det finns aktiva barn, det finns barn som hittar på en massa hyss. Sedan finns det barn som gärna slåss, det är just i den kategorin som jag kan känna mig irriterad på när det gäller vissa barn. Det finns en kille här som Filippa brukar leka med ibland tillsammans med andra kompisar och alltid gör han någonting. I somras tex stod han och kastade bollar på Filippa och hennes kompisar, ändå sa vi till honom flera gånger att sluta. Men han lyssnade inte så till slut skickade jag hem honom. Han knuffas, sparkas, lyssnar inte, är spydig när man säger till honom. Igår var han med Filippa och två av hennes kompisar, de var på utsidan och lekte i en snödriva och jag hör Filippa börjar gråta. Då hade han slagit henne på benen flrea gånger med en stor spade. Jä****la unge! När jag bad honom komma fram (han gömde sig såklart när han såg mig) så vägrade han, men till slut kom han och jag frågade vad han höll på med. Han gjorde ju ingenting sa han. Frågade om inte hans mamma och pappa hade lärt honom att man inte ska slå andra, det hade dom inte sa han så då sa jag att då lär jag dig det nu. Fick honom att säga förlåt till Filippa. Han har en lillasyster som är precis likadan. Sådär äckligt otrevlig och inte lyssnar när man pratar med henne. Hon var här inne en gång, alla andra lyssnade men inte hon. Inte för så länge sedan gick hon och skrapade med en stav på våran bil, sa till henne att hon inte skulle göra så. Då gick hon och sparkade på bilen istället! Vet att det är flera stycken som har förbjudit sina barn i perioder att leka med den här killen, taskigt. Men vad ska man göra? Jag vill inte ha hit bråkiga ungar som inte lyssnar. Det är en sak om de inte lyssnar på sina föräldrar, men andra ska de ju respektera. Konstigt är det också att de är två syskon som är likadana, man kan ju undra hur föräldrarna uppfostrar sina barn egentligen? En av Filippas kompisar sprang tydligen hem till kompisens föräldrar och berättade, då hade pappan sagt: ”om han gör så en gång till så får han komma in”. Hade det varit min unge hade jag talat om på en gång att det inte är okej att göra så!

”Ät onge!”

20 januari 2010 kl. 09:20 | Postat i Sonen Vilmer | 6 kommentarer
Etiketter , , , , , , , , , , ,

Det kokar i mig, känner mig stressad. Det är frustrerande. Samtidigt vet jag att barn i vårt land inte svälter.  Men har man en kille som inte sover bra på nätterna vill man ju såklart att han ska få i sig bra med mat under dagarna så han inte ska vara hungrig på natten. Ett tag, i slutet av november till december, åt han ganska bra. I alla fall en halv burk mat och gröt fick vi i honom. Sedan fick han magsjukan och har knappt ätit någon vanlig mat alls sedan dess. Gröt har funkat lite si och så, nu i flera dagar har det inte funkat alls. Däremot tar han välling istället. Men kan man leva på välling hela dagarna? Varje måltid känns ångestladdat nu för tiden, då jag inte har tålamod och självklart känner väl Vilmer av detta. Har provat att inte amma honom alls, vilket inte har hjälpt ett dugg. Provat med 4 timmars mellanrum, lika där. Hjälper inte alls.

Läste på familjeliv i forumet där om andra barn som inte heller åt så bra och en tjej beskrev sin situation exakt som vi har det just nu:

Oj vad jag känner igen mig… Vi har en rund och go´kille som beter sig precis på samma sätt vid matbordet. Han är 8 månader och har i princip aldrig riktigt fastnat för det där med fast föda. När han verkar hungrig sätter vi honom i stolen och han börjar direkt att gnälla. Perfekt tänker jag, nu är han hungrig så idag äter han nog. 4 skedar går in sedan är det tvärstopp. Han skruvar på sig, tittar bort och vägrar att öppna munnen. Ofta tar jag då ner honom för att försöka igen ett tag senare. Då med samma resultat, men ofta värre och det slutar alltid i gråt. Så här är det varenda mål, varenda dag. Jag är så less och frustrerad att jag bävar inför varje matsituation. Det känns som om vi har provat allt. Jag har skrivit upp vilka tider jag ger honom mat, för att kunna justera tiderna då jag trott att jag kanske väntat för länge alt för lite länge innan maten serverats. Inget tycks hjälpa.

Efter att han har fått i sig sina 4 skedar slutar det med att jag till slut måste ge honom välling, eftersom han gnäller och är missnöjd. Det känns som om jag hela tiden springer med vällingflaskan i högsta hugg. Välling vill jag kunna servera till frukost och kvällsmål men däremellan vill jag ju att han äter vanlig mat.

Jag vet att i 8-månaders åldern kommer separationsfasen, vilket i sin tur kan förvärra matlusten och dessutom hade han magsjuka för 4 veckor sedan och det gör säkert sitt också. Men varför äter han inte vanlig mat!!!! Han verkar helt ointresserad. Däremot dricker han jättebra (vi begränsar dock drickandet i samband med måltiderna, för att han inte ska dricka sig mätt). 

Jag har provat ge honom mjuka brödbitar och det äter han gärna och mycket av, men han kan ju inte leva på bröd och välling. Svårt med annan plockmat eftersom han har svårt att tugga, med bara 3 tänder.

Att avleda maten med att Vilmer får en egen sked eller sitta och peta med bröd funkar inte alls. Han blir så inne i det att han inte tar maten alls då. Att låta honom sitta själv med maten funkar inte heller, antingen sitter han och slår på maten (bankar och plattar till det) eller slänger ner det på golvet. Kan prova att ta det i munnen någon enstaka gång men grimaserar och till slut hamnar det på golvet och hans tålmod är slut. Han vrider och vänder på sig och försöker ta sig ur stolen.

Jag gör nu så att på morgonen får han välling, som oftast funkar bra. Men då ska det gå några timmar efter att han har vaknat. Till lunch provar jag med lite mat. Äter han bara några skedar får han gå ur stolen och leka lite innan jag provar en gång till. Blir det samma där så väntar jag 30 min innan jag ger honom 220 ml välling. Om jag lyckas få i honom  kanske en halv halv burkmat så brukar det bli 110 ml välling efteråt. Middag brukar bli detsamma som lunchen. Senare på kvällen provar jag med gröt och strax innan nattning får han 220 ml välling. Så oftast blir det 4 st vällingflaskor under dagarna. Men vällingen är inte heller felfri. Oftast ska han krångla lite innan han tar flaskan. Eller så äter han ungefär 80 ml och sedan krånglar. Då får man vänta lite, avleda med lite bus och lek under tiden vi sitter i soffan och prova igen. Till slut så får han i sig hela flaskan. Man får inte ha bråttom….*pust*

Trots detta, så går han ju upp normalt i vikt i alla fall. Var till bvc igår på kontroll och han väger 9,5 kg (för en månad sedan 8950 g) och är 76 cm lång (för en månad sedan 73 cm) så han får ju i sig det han behöver, tack vare amningen säkert. Läkaren kollade också till de här knölarna som han har i bakhuvudet/nacken och de hade inte växt och blivit större. De nya körtlarna tyckte han inte var något speciellt med. Jag nämnde att Vilmer låter väldigt tät i näsan ständigt, eller att det är något som stör honom. Han andas extremt mycket genom munnen. När han ammar och äter ur flaskan hör man hur han får kämpa. Även när han bara sitter och leker och så, hör man ju hur han andas tyngre och genom munnen hela tiden. Det är värst i höger näsborre, vilket man märker av om han ligger på vänster sida. Ligger han på höger sida andas han mycket bättre. Läkaren kollade i näsa och mun på honom och det såg bra ut, men han sa att han kunde ha polyp eller svullen körtel som det egentligen är längre upp i näsan. Detta behandlar man ju inte om man inte har väldigt stora problem med sömn och mat. Han tyckte vi skulle avvakta och se, brukar ju oftast växa bort.

Sedan kollade han på Vilmers huvudhållning, han kunde se att han lutar huvudet till höger och frågade om vi märkt av någon skelning. Då hade han inte läst om att vi varit iväg till ögonmottagningen för det. Han sa att om de skelar kan de luta huvudet för att kompensera synen, att de ser bättre om de lutar huvudet. Jag sa att det här med lutningen går i perioder. Nu är det väldigt lugnt. Men sedan kommer det då han lutar huvudet väldigt mycket ständigt i flera dagar. Han skulle skriva en notis till ögonmottagningen om lutningen eftersom jag aldrig nämnde detta då vi var iväg dit eftersom det då var en en bättre period. Ögonläkaren får då ta ställning till vad som ska göras. Det finns tydligen glasögon som gör att de inte ska luta huvudet!

Älskar att leka med storasyster, mycket roligare än att äta mat!

Namnsmycke

16 januari 2010 kl. 13:26 | Postat i Allmänt | 3 kommentarer
Etiketter

Fick ett jättefint namnsmycke av maken och barnen i julklapp, har länge velat ha ett sånt! :-)

Pulkapremiär och grimasering

16 januari 2010 kl. 13:09 | Postat i Dottern Filippa, Sonen Vilmer | Lämna en kommentar
Etiketter , , , ,

I torsdags tog jag med Filippa, hennes kompis och Vilmer ut till lekparken och pulkabacken så Vilmer fick provsitta/åka i pulkan. Trodde först att han skulle protestera men det gick så bra så, han verkade tycka det var kul till en början. Men efter en liten stund ville han inte sitta där. Nästa gång provar vi att åka i backen också! :-)

Vilmer har fått dille på att grimasera, han skrynklar ihop hela ansiktet. Ser så roligt ut, Filippa gjorde så hon också när hon var liten :-D

Filippa grimaserar! Här är hon runt 10 mån gammal.

Filippa igen

Hår, hår

14 januari 2010 kl. 10:32 | Postat i Dottern Filippa, Sonen Vilmer | 2 kommentarer
Etiketter , , ,

Om vi fortsätter på ämnet hår så har jag lagt märke till att Filippa och Vilmer har exakt samma hårfärg och det är inte bara hårfärgen de har gemensamt utan även benan. Båda har benan långt ut på vänster sida så ”luggen” automatiskt lägger sig till höger. På Filippa ser det ut som det aldrig växer ut något hår på vänster sida utan hon fortfarande dras med ”bebishåret” där….

Filippa 15 mån

Bebishåret på vänster sida som inte så gärna vill växa till sig :-)

Luggen

12 januari 2010 kl. 16:51 | Postat i Sonen Vilmer | 1 kommentar
Etiketter , ,

Jag brukar kalla Vilmer för ”luggen”, just för hans fina frissa med den långa luggen :-D Kanske dags att klippa den snart, men än så länge funkar det ju att bara göra en gubbfrisyr utav det, dvs lägga luggen stramt åt sidan…hihi.

Filippa fick en digitalkamera i julklapp av farmor och farfar och hon går och tar en hel del kort nu, mest blir det på lillebror. Blir faktiskt riktigt bra bilder av kameran, som inte var allt för dyr. Här kommer några av bilderna som hon tagit:

Tog några bilder på Vilmer tidigare idag när vi satt och myste i soffan:

Busig

Den fina luggen..hehe

Mycket hår mitt på huvudet, precis som pappa. Eller? :roll:

Tillbaka till verkligheten

12 januari 2010 kl. 10:41 | Postat i Hem och inredning, Hemma hos-Dotterns rum, Värk, känsligt | 2 kommentarer
Etiketter , , , , , ,

Hej på er!

Idag är det tisdag och vi är tillbaka till den vanliga vardagen igen, Filippa har börjat skolan efter flera veckors jullov och Niklas är på jobbet. Jag och Vilmer får våra få timmar för oss själva på förmiddagarna innan det är dags att hämta storasyster. Dock sover han ju bort någon timma så då får jag passa på att dricka mitt kaffe i lugn och ro, underbart!

Igår när jag tog mitt efterlängtade kaffe och Vilmer tog sin förmiddagslur så passade jag på att söka upp skolor som har tandsköterskeutbildningen på distans. Även om det ska bli spännande att börja läsa till tandsköterska så är det alltid jobbigt när mammaledigheten börjar gå mot sitt slut och man ska ge sig ut i verkligheten igen. Nu är det ju också så att jag har ingen sjukskrivning att luta mig tillbaka till utan det förväntas utav mig att jag ska klara av att plugga samt börja jobba sedan, visserligen med stöd från arbetsförmedlingen och försäkringskassan som eventuellt beviljar lönebidrag om det skulle behövas. Men ändå….känns lite konstigt och lite nervöst såklart. Har gett mig tusan på att jag ska klara av det! Så mycket att jag var beredd på att börja läsa redan nu i februari, men det fanns inga platser kvar förstås. Kanske var tur det. I alla fall, så är det lite nytt kring tandsköterskeutbildningen tydligen. I höstas blev utbildningen en yrkeshögskoleutbildning och vad menas med det då?

Yrkeshögskoleutbildning, Yh-utbildning, är en ny utbildningsform. Yh-utbildningar kombinerar teori med praktiskt lärande på en arbetsplats. De erbjuds inom branscher där det finns ett uttalat behov av välutbildad arbetskraft. Innehållet i utbildningarna bygger på kunskap som uppkommit vid produktionen av varor och tjänster, och de syftar till att leda till jobb direkt efter examen. Innehåll och inriktning på utbildningarna varierar beroende på arbetsmarknadens behov över tid. Detta skiljer dem från traditionella högskoleutbildningar som vilar på vetenskapliga eller konstnärliga grunder och som syftar till att tillfredsställa långsiktiga behov på marknaden.

Yh-utbildningar leder till yrkeshögskoleexamen. Ett års heltidsstudier (minst 200 poäng) leder till en yrkeshögskoleexamen. Dessutom finns en kvalificerad yrkeshögskoleexamen för dem som läst under två år (minst 400 poäng). En del utbildningar avslutas inte med examen, för dessa utfärdas ett utbildningsbevis.

Så pga den här ändringen så är det inte riktigt klart ännu vilka skolor/orter som kommer ta sig an utbildningen, visst kommer det vara en del som kommer ha utbildningen men de ska ju också ha den på distans. Kungsbacka, Södertälje och Katrineholm är dom som jag vet har på distans. Södertälje skulle starta en utbildning nu i februari och fick också till svar att de troligtvis kommer att starta en till hösten. Kungsbacka i 2011 och Katrineholm har jag inte fått svar från. Katrineholm är ju det som ligger närmast så det skulle passa bäst. Jakobsberg finns utbildningen också, men vet inte riktigt än om den finns på distans. Sedan är det lite oklart vilka orter det blir, Mariestad visste inte förrän i slutet av april hur det blir. Ja, vi får väl se var, hur och när allt går av stapel!

Under helgen som var fick vi Filippas rum tapetserat och golvet lagt, kommer nog bli hur bra som helst när alla möbler och det kommer på plats.

I hörnet vid stjärntapeten ska sängen stå och där tapeten går över i vitt ska Ikeas Expedit hylla stå. Övergången till det vita blir på det viset inte så märkbar. Vill som sagt ha en rak gardinkappa, men frågan är vad som skulle passa?

”Kan Vilmer klappa händerna?”

08 januari 2010 kl. 12:30 | Postat i Allmänt, Dottern Filippa, Sonen Vilmer | 3 kommentarer
Etiketter , , , , , ,

Förut har han försökt klappa händerna och då har han haft de knutna. Igår när jag frågade om han kunde klappa händerna gjorde han det jättebra helt plötsligt och med öppna händer! Han är så söt när han gör detta för han skrattar alltid samtidigt, precis som att han vet att han är duktig. Man blir ju så blödig när de lär sig något nytt :-D

Filippa är mycket bättre nu och idag var hon tillbaka till skolan. Vi var iväg till läkaren med henne i onsdags, hon var väldigt röd och svullen i halsen men ingen streptokocker så detta var helt enkelt ett virus. Redan igår var hesheten bättre och hon har inte haft feber sedan i onsdags. Fick Mollipect utskrivet för hostan och den har också blivit bättre. Igår spelade hon och Niklas spel och gumman blir så otroligt arg och ledsen när hon förlorar (lik farfar sin tror jag, för han kan inte ens låta sina barnbarn vinna, eller ens låta dom fuska lite när han spelar spel med dom :mrgreen: ) De spelade några gånger och även jag var med två gånger. Varje gång vann Niklas och eftersom vi spelade Den försvunna Diamanten så var det ju lite svårt att försöka låta henne vinna!

Försökte få till ett bra kort på mina älsklingar, men det gick sådär. Tur de är söta ändå :-)

Filippa gömmer sig för kameran och Niklas...ja jag vet inte vad han gör, han kanske försökte bli osynlig han också? :-D

Försöker brotta ner pappa sin...

Om Niklas kusin är hemma ska vi åka dit och lämna tillbaka babyskyddet som vi lånat av dom. De ska ju snart få en liten bebis till så de behöver den där stolen. Har köpt en present till den blivande storasystern som tack för lånet, hoppas hon blir nöjd med dockan som hon kommer få! Ikväll kommer Jimmy polis (Filippa kallar honom så, just för att han är polis) och hans nya tjej (eller ny och ny…de har träffats sedan i somras, men det har inte blivit av att vi har träffat henne ordentligt än) hit på lite mat, ska bli trevligt!

Hoppas ni har en underbar fredag!

Nästa sida »

Blogga med WordPress.com. | Tema: Pool av Borja Fernandez.
Inlägg och kommentarer feeds.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.