Ett liv som bortgift

Man har funderat många gånger på hur mitt liv skulle sett ut nu om jag inte kommit hit till mina adoptivföräldrar. Jag hittades på gatan i den stora staden Bombay i Indien, ett land där föräldrar lätt skulle kunna överge sin dotter. Just för att hon var ett flickebarn. En flicka ansågs bara vara till besvär. Om hon inte blev bortlämnad så kunde hon bli bortgift i unga år till en äldre gubbe vilket man ville eller inte, till en man som hade övertaget och helt enkelt kunde göra precis som han ville med flickan. Tänk vilket liv jag kunde haft nu…

Jag läste idag på aftonbladet.se om syrans offer. Inte långt ifrån Indien, i Bangladesh och Pakistan är frätande syra männens främsta vapen för att skada och förnedra kvinnor.

Syran fräter sönder huden, bränner som eld och vanställer ansiktet. Straffet för att ha ratat en man eller fötts till fel kön kan få ödesdigra konsekvenser. Männen kan göra vad de vill med kvinnorna, utan påföljd. Våld mot kvinnor är ett oerhört utbrett problem i Pakistan.

För mannen är attacken ett sätt att visa makt och återvinna sin heder. Svavelsyran går att få tag på överallt.

Även om jag funderar över mitt ursprung och kanske hellre hade velat växa upp med mina biologiska föräldrar så är jag nog ändå tacksam över att de övergav mig och jag hamnade här i lilla Värmland. För jag skulle inte vilja leva i ett land som Indien och deras “galna” kultur med Kastmärken och Bortgifte och annat!

Kvinnor som blivit offer för den hemska syran: